Det är på tiden att man accepterar när det är slut. Jag kan säga till er fåtal vänner därute som kommer läsa detta inlägg att jag är så trött på att må så här. Att känna sorg. Att vara ledsen. Att aldrig få ett avslut. Jag lär mig att acceptera. Men ändå blir jag i hjärtat otröstlig när något kommer upp som påminner. Jag kan sitta ensam och tänka på det som har varit, och kanske eventullet grubbla lite. Men det går över. Men dirrekt när jag inte har tänkt på personen i fråga på ett tag och jag då plötsligt blir påmind. Då är det som en kniv i hjärtat. Det är som att man inser att det är över om och om igen. och vill ni veta vad det är som fäller mig gång på gång?! Det är små saker. Datum. Ett ord. Ett plagg. Ja ni förstår. Det värsta är också att när denna hemska känsla rusar över mig. När sorgen för några minuter tar över. Då vill jag bara glömma och förlåta. Jag vill förlåta samdigt som jag vill be om ursäkt. Jag tänker sen ibland att det är stoltheten som håller mig tillbaka. Att om jag inte hade varit så envis så hade detta kanske inte behövt hända. Men jag minns då vad du sa om och om igen. Sluta ta så jävla mycket skit. För är det något jag alltid har gjort så är det att vara en jävla slagpåse. Jag har ALLTID varit personen som är där för alla. Försökt stötta. Försökt hjälpa till. Men jag minns det så tydligt den dagen då jag sa, varför gör jag så här, varför fortsätter jag att ge chans på chans på chans.? Du sa alltid till mig att jag ville rädda folk. Jag vill hjälpa och fixa problemet. Jag var för snäll. Jag vet inte om du minns det, men det gör jag. För det vara dagen som jag tog mig ur, och det var också dagen då jag bestämmde mig för att aldirg mer någonsin låta någon behandla mig på det sättet. Detta är tack vare dig. Det är när jag tänker på detta som jag påmins hur lite det handlar om stolthet. Så jag får må så här ibland. Jag får bli ledsen när jag minns den där ölen i solen. Jag får bli ledsen när jag vill berätta något men inte kan. Jag får bli ledsen när jag hör ditt namn. För jag vet att det blir bättre. Tillslut så accepterar man inte bara. Utan man finner också ett avslut.