191

BLABLBLA! Jag kan inte skriva seriöst. Jag kan inte. Men jag älskar dock att diskutera i verkligheten. Jag älskar att argumentera och jag vill alltid ha rätt. Jag har också "lite överdrivet" starka åsiker om mycket som pågår i världen. Kanske också idiotiska saker som igentligen inte spelar någon roll. Jag är väldigt fast i min åsikt. Jag gillar att överanalysera och jag har svårt att släppa vissa saker, frågetecken och annat som kan komma på tal. Även fast jag kanske endast ibland medverkar som ett tyst vittne. så virrar åsikterna runt i mitt huvud. Men detta tänkande kanske handla om balanser. Vi säger i detta sammanhang att man har två delar av sig själv. En tyst del. Denna delen kanske endast visar sig i nya social samanhang. Eller kanske endast under nervösa tillställningar. Eller så kommer denna delen fram tack vare smart strategiskt tänkande. Men detta spela egentligen ingen roll. Denna del finns där. Vi har också delen som "förhoppingsvis" symboliserar det rätta jaget. Delen som får en att stå upp för vad som är rätt. Man finner en plats i sig själv där man känner sig säker i sin sak. Där osäkerheten inte låter sig visas förrutom under nödvändiga strategiskt smarta tider. Delen där man känner sig rätt nöjd med sin åsikt och vad man säger och vad man tycker. Delen som bör styra mest så att säga.
Jag blev så rädd för ett tag sen. Jag blev riktigt rädd, och kanske till stor del ställd. Men jag tror inte att jag fattade det pga av den första delen. Den osäkra. Den delen som får en att hålla tillbaka sina åsikter. Om det nu må vara pga tänkandet "är det värt det?" Eller om det beror på att man kan bli så oerhört chockad och ställd att man istället för att stå bakom sina egna moraliska åsikter och, ist viker sig med tystnad. Nej jag vet inte. 
Detta kan dock få en att tappa balansen, balansen som hjälper en att veta när man ska vara tyst, men som också hjälper en att inte vika sig när man vet att man har rätt. Men balansen kan rubbas. och vad finns då kvar om inte en tickade bomb som kan gå av när som helst och säga gud vet vad. Om man då under ett socialt sammanhang förblindas av den första delen i sig själv, bör man då luta sig tillbaka med förakt, inte mot sig själv, men mot händelsen som jag här låter bli osagd!!!!. Eller bör man om man får chansen att göra om, de må då vara med vetenskapen om att ens åsikt inte kommer ändra dessa trångasinta människor. Men att man ändå inte behöver känna skammen längs rygg raden sakta krypa sig på. Bör man då agera? Ska man då predika som en Jehovas fast på ett lite mindre kommersiellt sätt. Mänsklig rättighet. Mänsklig samhörighet. Den universiella kraften som jag känner finns därute. Den enda anledningen som får en ett ha hopp för männskligheten. Visst bör den vara anledning nog till att inte låta sig tystas. Om det nu ändå må vara en strategisk tystnad. Är priset värt att betala. Om priset för tystnanden då betalas i form av förakt, hat, ilska, och mycket mycket mer? Varför kan vi inte bara alla se klart? 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0