Det är på tiden att man accepterar när det är slut. Jag kan säga till er fåtal vänner därute som kommer läsa detta inlägg att jag är så trött på att må så här. Att känna sorg. Att vara ledsen. Att aldrig få ett avslut. Jag lär mig att acceptera. Men ändå blir jag i hjärtat otröstlig när något kommer upp som påminner. Jag kan sitta ensam och tänka på det som har varit, och kanske eventullet grubbla lite. Men det går över. Men dirrekt när jag inte har tänkt på personen i fråga på ett tag och jag då plötsligt blir påmind. Då är det som en kniv i hjärtat. Det är som att man inser att det är över om och om igen. och vill ni veta vad det är som fäller mig gång på gång?! Det är små saker. Datum. Ett ord. Ett plagg. Ja ni förstår. Det värsta är också att när denna hemska känsla rusar över mig. När sorgen för några minuter tar över. Då vill jag bara glömma och förlåta. Jag vill förlåta samdigt som jag vill be om ursäkt. Jag tänker sen ibland att det är stoltheten som håller mig tillbaka. Att om jag inte hade varit så envis så hade detta kanske inte behövt hända. Men jag minns då vad du sa om och om igen. Sluta ta så jävla mycket skit. För är det något jag alltid har gjort så är det att vara en jävla slagpåse. Jag har ALLTID varit personen som är där för alla. Försökt stötta. Försökt hjälpa till. Men jag minns det så tydligt den dagen då jag sa, varför gör jag så här, varför fortsätter jag att ge chans på chans på chans.? Du sa alltid till mig att jag ville rädda folk. Jag vill hjälpa och fixa problemet. Jag var för snäll. Jag vet inte om du minns det, men det gör jag. För det vara dagen som jag tog mig ur, och det var också dagen då jag bestämmde mig för att aldirg mer någonsin låta någon behandla mig på det sättet. Detta är tack vare dig. Det är när jag tänker på detta som jag påmins hur lite det handlar om stolthet. Så jag får må så här ibland. Jag får bli ledsen när jag minns den där ölen i solen. Jag får bli ledsen när jag vill berätta något men inte kan. Jag får bli ledsen när jag hör ditt namn. För jag vet att det blir bättre. Tillslut så accepterar man inte bara. Utan man finner också ett avslut. 

 

 

 

 Det var länge sedan jag mådde så här bra! Livet rullar på i rätt riktining nu. Och nej det beror inte på den höga alkoholhalten som snurrar runt i mitt blod. Utan det handlar om att jag är hemma. Och då menar jag inte Hemma i Bålsta "vilket jag i för sig också är tills påsken!" utan jag pratar om det faktum att jag har världens bästa praktikplats på ingen annanstans än The Local Firm. Har redan haft min första vecka praktik och jag är redan ledsen över att det endast är tre veckor kvar, Jag trivs som fisken i vattnet, och jag har redan under denna första vecka lärt mig så oerhört mycket. På hemma fronten går allt lika bra. Min bästaste vän i hela världen har nämligen flyttat in hos mig under ett tag. Och jag kan inte göra annat än att hoppas att hon stannar föralltid<3.. Det är läskigt när man känner hur bra man trivs med sitt liv. Det gör en kommande förändring oerhört skrämmande! Men samtidigt finns det inget som är så skrämmande som att fasta i rutin. Männsikor som nöjer sig med att gå till samma jobb, göra samma saker endast för att de är bekväma. Jag lever här och jag lever nu. Att fasta är inte ett allternativ. att fånga dagen låter så töntigt. Men att fånga tiden. Ja det är någonting med det som låter så true! Alla förtjänar att vara lyckliga. Så varför slösa tid på att hålla tillbaka? på att vara bekväm när man kan finna så mycket mer därute? PUSSSSSSSSSSSSS